Susanne Schustin

Jag började min karriär inom global managementkonsultverksamhet. Ingen sa direkt vad man skulle ha på sig eller hur man skulle bete sig, men vi var alla i linje med varandra vad gäller utseende och beteende. Vi var skottsäkra i vår professionalism; eleganta, utan skarpa kanter, kontrollerade och knivskarpa. Mina chefer var nästan alla män. Partnerna: män. Prestationskulturer med 1:1-samtal, halvårsvisa utvärderingar och årliga bedömningar. Massor av systematiska möjligheter att berätta för oss hur vi kunde förbättra oss. Det var inte förrän många år senare som jag såg mönstret - i det ögonblicket var det bara en feedbacksession efter den andra där min chef eller partnern i princip berättade för mig vad som var fel med mig. Hur jag var för mycket. Jag skrämde människor. Hur jag, med Taylor Swifts mycket senare ord, behövde lugna ner mig. Sedan försökte jag på alla möjliga sätt för att tona ner mig själv. Tills jag var så intetsägande att jag verkligen inte gillade mig själv längre. Så när det äntligen gick upp för mig att de främst pratade om sig själva och att all deras feedback i huvudsak bara var åsikter om hur jag som kvinna borde bete mig för att de skulle känna sig bättre och trygga och ha kontroll, slutade jag bara försöka och började vara mitt autentiska jag. Och ärligt talat, det var då allt gott började hända. Det visar sig att kunder, anställda, kollegor och chefer med färre osäkerheter är mycket mer bekväma med människor som är sina autentiska jag. Ärliga. Öppna. "Det du ser är vad du får" får faktiskt folk att känna sig trygga och vilja följa dig. Nu är jag över 50 med 30 års erfarenhet bakom mig, men ändå blir jag fortfarande mästrad av män eller erbjuds oombedda karriär- eller beteenderåd. Mönstret är så uppenbart och igenkännbart att jag tycker det är roligt. Som tur är finns denna självpåtagna rätt nästan alltid hos män i min generation och äldre och mindre de män som följer i deras fotspår.